Om någon fortfarande läser här; sluta! Och läs här istället: http://galuschin.wordpress.com/

Har fått en förfrågan om texter på engelska, vilket jag antar är något jag borde göra. Kanske börja skriva på engelska? Eller fortsätta på svenska och sen sköta översättningen själv, det kanske är den lättaste lösningen.

Detta förutsätter ju självklart att jag faktiskt skriver något, men jag har en känsla av att det inte kommer vara något problem snart. Jag har i och för sig den känslan av och till, inte alltid den mynnar ut i något. Men jag satte mig i alla fall med min anteckningsbok från i somras och kollade om det fanns något användbart, vilket jag tror det gör. Bara jag tar bort lite ångest och drama från texterna, när jag bara råskriver, eller framförallt skriver drucken så blir det väldigt lätt melodrama av allting.

Jag lade fram den lilla anteckningsboken på ett bord mellan mitt och något halvrandom sällskap på krogen en kväll, sedan hittar jag en liten hälsning som inte var helt rumsren. Skrattat åt den ett par gånger sedan dess och tänkte nu ta en liten analys av den.

"Läckra "dräggs" (har människan någon uppfattning om vad fan jag har på huvudet?)
Kan knulla dig när du vill men du har inte mitt nummer (nej? jag är inte helt övertygad om att det är något negativt)

//Your'e bad (nej nej, jag är inte dålig, kanske om man provar "your".)

Så ja, tre meningar, varav två är ganska slaktade. Tror jag klarar mig.

Wow, jag tänker hela tiden att jag borde skriva mer. Det gäller inte bara här, men det verkar inte bli av riktigt. Jag har just avslutat första delkursen i socialantropologi 1. Vilket förmodligen är en stor del av varför jag inte skriver, tusen teorier i huvet och saker att skriva till skolan sätter sig liksom i framsätet.

Med det sagt, fy fan vad skönt det är att äntligen få göra något jag verkligen är intresserad av. Ett år av dödtid på komvux har burit frukt på ett stort sätt.

Ikväll kommer syster på besök, det tog bara två år av tjat innan hon kom och hälsade på, och när hon väl gör det är det bara för att se mimikry [sic].

Nu ska jag svettas vidare och städa, fan hur jag lever när jag inte väntar besök.

Jag har fått en skrivmaskin, och den är awesome.

För några dagar sedan träffade jag en man på ett berg. Jag sa "Hej" och sedan fick jag inte in ett ord sidledes på ungefär en kvart medan mannen på berget avhandlade kärleken till vildmarken, det genetiska minnet av urskogen, det vackra med reproduktion och hur det är livets mening, dom mer sinnesvridande delarna av kvantfysik så som att alla levande varelser avger en ton som resonerar med alla andra levande varelser i en livets symfoni och hur man kan förändra världen genom att förändra vad man ger ut. Sedan klappade man min hund lite och vi skiljdes åt.

Gud har inte övergett oss. Det vore ju rent av absurt att tänka så tror jag. Gud återfinns i mannen som muttrar åt sig själv just bakom ditt säte på tunnelbanan/bussen/spårvagnen, eller precis utanför din port. Du kommer aldrig se honom göra något bra, men det är ju inte direkt en överraskning, dock kommer han alltid ha ett leende åt dig när du går förbi. Gud är den urindoftande herren med en pava explorer som alltid vill dela med sig. Gud är mannen med fler tidningar på sin person än tänder.

Gud är snubben som gnider könet mot ditt lår när du minst anar det. (Faran som lurar i natten. eller?)

The good: Jag verkar ha tagit studenten, förutsatt att inte en hel massa människor har räknat fel \o/ Fick tillbaka alla tentaresultaten igår och allting gick igenom förvånansvärt bra omnomnom. Så nu ska papperna bara in till vhs, sen väntar högskolan. Det är en tämligen bra dag att vara jag.

The bad (possibly ugly): Min sommarkurs för att ta truckkort började i måndags, natten till vilken jag spenderade i en 40 graders feberyra, det var rätt intressant att ta sig till skolan bara för att slippa bli avskriven. Varför bifogar dom inte ett nummer man kan få tag på dom ifall något sånt här händer?


På skrivandefronten, faktiskt en del nytt. Påbörjat en liten dystopisk grej med en gammal vän. Tandemskrivande är ett fantastiskt sätt att fördriva tiden. Jag hoppas kunna presentera huvudkaraktären här om inte allt för länge, om någon som läser här har några namnförslag på en manlig protagonist är dom hemskt välkomna.

Och med det förra inlägget menar jag inte på något sätt att jag är emotionellt handikappad. Bara upptagen, och slö. Vilket är en ganska underbar kombination att befinna sig i. Sättet jag tar mig igenom crunch time har alltid varit lika vettlöst. Jag planerar, tänker lite på vad som måste göras över dagarna, och ja det är dagar i plural. Jag har en duktig startsträcka när det kommer till dom flesta saker trots allt. Sen, när dagar kan ha evolverat till veckor sätter jag mig och arbetar utan avbrott under så lång tid som behövs. Det betyder runt fyra timmars sömn per natt, lite för många cigaretter och kaffe. En duktig portion lidande brukar också vara inblandat, men sen infinner sig en känsla av att jag har lyckats med något. Det är precis samma sak som alla andra studenter har gjort, jag har bara gjort det på mer koncentrerad tid. Och ofta på tok för sent, men inte för sent. Det är en viktig distinktion. Jag väntar bara på dagen när jag inte kommer undan med det här, jag undrar hur jag kommer hantera det faktum att jag inte alltid kan arbeta i mitt eget tempo.

Så nu förstår ni säkert hur jag kan framställa mig som smått emotionellt skev för närvarande, med all tid jag lägger på att skjuta upp saker och sedan all tid som går åt för att faktiskt göra någonting finns det ju ingen tid över till att hålla på och känna saker i tid och otid.

Det börjar visa sig ett slut på det här årslånga påhittet som är komvux, och som för att fira har jag för första gången på länge kunnat skriva, istället för att prata om att skriva. Det är en känsla jag har saknat. Det finns ett par andra känslor jag har saknat, men dom har inte riktigt vaknat än. Stress och en liten gnutta ångest visar sig vara ett väldigt tätslutande lock för saker som egentligen borde vara vardag.

Jag ser fram emot (längtar till, rent utav?) högskolan och att göra något jag faktiskt är intresserad av istället för något jag måste. Optimism börjar åter igen bli ett begrepp jag på någon nivå kan förstå, och nu ska jag sluta skriva innan det blir trögflytande och vämjeliga glädjeyttringar.

Nej, jag har inte skrivit på länge. Ja, det suger.

Men nu kanske det kommer finnas tid att styra upp det här lite. Vi börjar med en hejdlös helg i Linköping och tar det därifrån, många tillfällen till bakfylleskrivande. vilket är något som alltid uppskattas.

Något en klasskamrat sa till mig idag fick mig att fundera, visste ni att statistiskt räknat så räcker det med ett kyrkobesök i veckan för att vara kyrkligt aktiv? Jag undrar hur många fler vi har i Sverige som är krogligt aktiva än kyrkligt. Det är något att fundera på. Jag säger inte att religion är något bra, men det är intressant.
Vi spenderade en del tid med att prata om prästyrket också, och folk som utbildar sig till präster för att betala räkningar.
Ska inte det vara någon slags kall i grunden för sånt? Jag vet inte, men jag vet att jag är gravt avundsjuk på människor som faktiskt har ett. Kall det vill säga.
Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta, så ni får leva utan en punchline idag.

jag vill göra det mitt livsverk att hitta en människa av subjektiv längd
jag vill gå bredvid någon, kanske prata om världsliga saker när vi möter honom eller henne
jag vill säga något om hen vi mött och kommentera
shit såg du hur kort hen var för sin längd?
sen bryter det ut en diskussion som gränsar till ett regelrätt gräl
om hur fel jag har

Det är dags att stappla in i en scientologikyrka och säga
hej jag är trasig och rik.
Undrar hur mycket rehabilitering jag kan få
innan dom inser
att jag aldrig kommer åka yacht med dem
hur mycket hjälp jag kan få
innan dom inser
att jag är ett hopplöst fall
av fattig

Saker jag tar mig till för att inte behöva göra något vettigt;

En sån här + en petflaska. Spraya med burken upp och ner i petflaskan, då samlas det en väldigt kall vätska i botten. Som man kan använda för att göra saker väldigt frusna väldigt fort. Fruset toapapper? Ganska roligt. Frusen potionssnus? Tämligen skojj. Jag förväntar mig att det här kommer övergå till test på människor om inte allt för länge.

Annars har jag spenderat tid med att öva på ett par näsrelaterade färdigheter jag borde ta med mig in i teatern. Tydligen är det möjligt att vissla genom ett septumhål. Och jag kan blåsa upp luft genom min vänstra tårkanal, vilket får mig att gråta, hollywood nästa? Jag tänker mig en Two-face aktig roll, just i och med att det bara är det vänstra ögat som är påverkat, synd att den redan är utspelad i Michael Bay rebooten.

Jag måste sluta tappa bort mig mitt i resonemang. I ett samtal nyligen ville jag påpeka felet i komvux "prövningssystem" där man tentar av ett ämne på ett tillfälle. Jag kom så långt att jag hade sagt att jag läste in Svenska B på ett par dagar, sedan sa någon något om uppgiften vi höll på med. Jag hoppade på där och hade inte en tanke på att jag kanske borde ha kommit fram till min poäng, att det är ett fånigt, orättvist och godtyckligt upplägg. Om läraren tycker väldigt bra om dig kan man komma undan med vad som helst. Istället måste det ha uppfattats som att jag satt och skröt om hur duktig jag är.

Jag känner mig lortig. Och lite som en skata, "ooh shinies, gimmeh shinies. WANT SHINIES"

Måste lära mig fokusera.

Om vi antar att kunskap är makt. Och repetition är all kunskaps moder. Är det därför det lönar sig att tjata?