Det börjar visa sig ett slut på det här årslånga påhittet som är komvux, och som för att fira har jag för första gången på länge kunnat skriva, istället för att prata om att skriva. Det är en känsla jag har saknat. Det finns ett par andra känslor jag har saknat, men dom har inte riktigt vaknat än. Stress och en liten gnutta ångest visar sig vara ett väldigt tätslutande lock för saker som egentligen borde vara vardag.
Jag ser fram emot (längtar till, rent utav?) högskolan och att göra något jag faktiskt är intresserad av istället för något jag måste. Optimism börjar åter igen bli ett begrepp jag på någon nivå kan förstå, och nu ska jag sluta skriva innan det blir trögflytande och vämjeliga glädjeyttringar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar