Sista mannen på jorden

Och med det förra inlägget menar jag inte på något sätt att jag är emotionellt handikappad. Bara upptagen, och slö. Vilket är en ganska underbar kombination att befinna sig i. Sättet jag tar mig igenom crunch time har alltid varit lika vettlöst. Jag planerar, tänker lite på vad som måste göras över dagarna, och ja det är dagar i plural. Jag har en duktig startsträcka när det kommer till dom flesta saker trots allt. Sen, när dagar kan ha evolverat till veckor sätter jag mig och arbetar utan avbrott under så lång tid som behövs. Det betyder runt fyra timmars sömn per natt, lite för många cigaretter och kaffe. En duktig portion lidande brukar också vara inblandat, men sen infinner sig en känsla av att jag har lyckats med något. Det är precis samma sak som alla andra studenter har gjort, jag har bara gjort det på mer koncentrerad tid. Och ofta på tok för sent, men inte för sent. Det är en viktig distinktion. Jag väntar bara på dagen när jag inte kommer undan med det här, jag undrar hur jag kommer hantera det faktum att jag inte alltid kan arbeta i mitt eget tempo.

Så nu förstår ni säkert hur jag kan framställa mig som smått emotionellt skev för närvarande, med all tid jag lägger på att skjuta upp saker och sedan all tid som går åt för att faktiskt göra någonting finns det ju ingen tid över till att hålla på och känna saker i tid och otid.